Upptäck skönheten i Oman

har varit nummer 1 på min bucket list sedan jag började denna resa. Ingen annanstans förtrollade mig som detta mystiska land i den sydöstra hörnet av Arabien, och ändå var allt jag visste om det från böcker. 

Jag hade läst att det var annorlunda än resten av Mellanöstern: grönt och frodigt, ett land av slott, berg och hamnar, ryktas vara födelseplatsen för Sindbad sjöfararen och hem till ett maritimt imperium som en gång sträckte sig från Östafrika över Indiska oceanen. Men hur skulle det vara idag? 

Vårt plan landade i huvudstaden Muscat, en hamnstad som var omgiven av murar fram till 1970-talet men idag är fullpackad med trafik under de flesta timmar av dagen. Vi tillbringade tre timmar med att köra från flygplatsen till vårt hotell. Inte det bästa första intrycket! 

Al Husn Hotel

Lyckligtvis kom Al Husn Hotel mer än gott för detta. Beläget 20 kilometer öster om staden på en avskild ö i Omans golf, är anläggningen utformad som en traditionell omanisk fästning och dekorerad i den finaste arabiska lyx. Vi blev bemötta med apelsinfyllda dadlar och kardemummakryddat kaffe, vi sjönk in i våra omgivningar och tillbringade en dag med att slappa på stranden. 

Vårt schema tog snabbt fart därefter. Dagen efter skyndade vi över staden för en radiointervju med DJ Chris Fisher från 104.8 the Merge för att prata om BBB-resan och våra planer för Oman – att utforska de tre distinkta regionerna av bergen, öknen och kusten.

Muscat och Muttrah

Först satte vi sikte på den gamla hamnen i Muscat. Även om mycket av staden är förstörd av förortsexpansion, förkroppsligar den gamla staden den förtrollande arabiska hamnstaden som jag föreställt mig. När man går längs cornichen ser man trädhower som flyter utanför kusten, zigzagande gränder mellan skarpa klippblock, röken av rökelse som svävar från souken upp mot rundade krönade vakttorn som paraderar över hamnen. 

Road Trip till Hajjarbergen

Denna scen gjorde oss bara mer ivriga att dyka djupare in i Oman. Dagen efter kopplade vi ihop med två expats: nederländskfödde omaniska hantverkaren Ingmar och Al, en nyligen anländ från Storbritannien. Vi fyra trängde in i en 4x4 och satte kursen rakt söderut, mot Hajjarbergen, kanske Omans mest distinkta kännetecken. De reser sig brant från Sahara och ger landskapet en känsla av beständighet som kontrasterar med de skiftande sandarna i öknen. Deras toppar är brutala; deras dalar urgraverade, och inom deras veck finns frodiga oaser och små byar. 

Överskottet av grönt i ett sådant torrt klimat betyder bara en sak: vatten, den mest dyrbara resursen i öknen. För århundraden sedan utvecklade omanerna falaj, i huvudsak en lång akvedukt som transporterar vatten från källor på bergstopparna till slätterna nedan, vilket gör det möjligt att bevattna åkrar och stödja stora befolkningar. Vi besökte en sådan by, Al Himri, som till stor del bestod av lera hus och dadelpalmsplantager. 

Under veckan skulle vi också besöka ett antal wadis, de smala vattenfyllda raviner som en gång tjänade som rastplatser för törstiga beduiner och idag är utmärkta badhål. Från den 1,5 km långa Snake Gorge till den enorma Wadi Shab, var vi aldrig långt från löftet om ett uppfriskande dopp.

Wahiba Sands

Största delen av Oman är torr och karg. Oman innehåller en liten del av det Tomma kvartalet, känt som den mest öde sträckan av öken i Arabien. Ett av våra verkliga bucket list-mål är att rida en kamel över detta område. Tyvärr tillät vår veckolånga vistelse ingen tid för en sådan entreprise, så vi kompromissade med en över natten resa till ett ökenläger i de närliggande Wahiba Sands. 

Efter en lugn natt under stjärnorna väckte ägaren Humayid oss med en överraskning: det var den bi-annuella firandet av Eid, en viktig muslimsk högtid som i huvudsak involverar att offra en get till Allah. Även om vi är för skygga för att se kulmen av festivalen, tänkte vi att det skulle bli intressant kulturell insikt att se människor köpa och sälja getter.

Eid Souq

Vi anlände till marknaden i Al Mintrib just som den intensiva aktiviteten i marknaden nådde sin topp. Priserna var låga i år tack vare rikliga regn och en överflöd av knubbiga getter. Vi vandrade genom marknaden och såg pengar och boskap byta händer, barn som sprang och skrattade medan deras fäder drev affärer och deras vevade mödrar höll ett öga på deras nya egendom. När getterna lastades in i pickuper, gick vi djupare in i marknaden och ändrade vårt fokus till människorna vi mötte. 

Porträtt, alla ville att vi skulle ta porträtt. Vi blev bombarderade av unga omaniska pojkar klädda i mocha-färgade dishdashas, deras huvuden insvepta i röda och vita keffiyer. De närmade sig oss i grupper, stod framför våra kameror med ansikten utan leenden och stirrade in i djupet av våra linser. Sedan sprang de bort och skrek och sprayade burkar med konstgjord snö i luften. 

Inom souken såg vi ansikten som såg ut som de kom från en saga två århundraden tillbaka. Gamla män med tjocka skägg, veckiga ansikten och eleganta turbans, lutande på sina gevär medan de sippade kaffe på golvet i souqen, en hand lugnt vilande på handtaget av sina khanjars. 

Vi lämnade två timmar senare, våra kameror fulla av bilder som kommer att fortsätta att förtrolla oss i många år framöver. Upplevelsen gjorde den perfekta höjdpunkten av vår resa, en påminnelse om hur många livsvägar som fortfarande förblir okända för oss, trots vår ständigt ökande reseerfarenhet.

Vägen ledde oss tillbaka till Muscat för att koppla av på Sifaway Boutique Hotel, njutande av lite omansk sol medan vi satte ihop våra videor, skrev dessa bloggar och drömde om framtida resor över regionen. Kanske korsa det Tomma kvartalet med kamelkaravan? Kanske segla en dhow till Zanzibar? Alex och jag pratade om möjligheterna hela vägen till flygplatsen, drömmande när vi begav oss mot Afrika.

Vill du hålla dig uppdaterad med Alex och Markos reseberättelser? Håll ett öga på bloggen och lyssna på BBBtv…